Ihelgen har jag hunnit fundera på en hel del saker, framför allt vad det är som gör/har gjort att jag mår som jag gör.. För det första har det handlat en hel del om barndomen, för hur bra kan det vara egentligen att jag grät efter mamma varenda helg när jag var hos pappa och jag packade jämt alla mina saker och ställde brevid dörren ifall det skulle börja brinna.. Och så gjorde jag så länge jag kan minnas, och jag grät jämt vaknade av att jag grät efter mamma på nätterna..

Och alla bråk som jag varit med om, minns när jag vaknade en natt och mamma satt i köket och grät/skrek i telefonen sen kom hon in i mitt rum och pussade mig på pannan. Jag låsades som om jag sov för jag ville inte se mamma gråta.. Sen trodde jag att om jag ljög och fixade allting så skulle det inte bli bråk, men det blev nästan helt tvärtom. Jag och syrran bråkade hela tiden eftersom jag tjatade på henne att plocka undan efter sig, (jag var 7 år och hon 14), för jag visste att när mamma kom hem och det var massa fika och grejjs på köksbordet så började dem bråka. Och varenda gång någon börjar skrika åt någon så går de en rysning längs ryggen..

Jag ljög under hela min "uppväxt" för alla, och det blev bara värre. Varje dag låsades jag att jag var sjuk så jag slapp gå till skiten i skolan, när jag väl blev sjuk och skulle tillbaka till skolan eller om det hade varit lov så låg jag och grät i sängen eller hos mamma, för jag ville verkligen inte gå till skolan mådde så jävla dåligt där också..

Efter det så har jag levt i min "perfekta" värld, innan jag insåg att de mesta var mitt fel. De bråkade för att jag hade ljugit ihop någonting, men jag tänkte bättre att hitta på något än att säga sanningen och såra någon (man kan väll ändå inte såra någon när man ljuger?!), jag hatade mamma eftersom hon inte visste hur jag mådde, för ens mamma ska väll se hur man mår på insidan??

Får väll tacka markus iaf för att han behandlade mig som skit i sommras, för det är tack vare honom som jag och mamma bråkade den där kvällen och då jag sa allting som jag hade burit inne de senaste 6 åren.. Sen bar det iväg till pappa som ringde bup nästa dag och någon vecka efteråt satt vi där, mamma och jag..

Och idag mår jag bättre faktiskt, och det är inte tack vare bupsamtalen för de var värdelösa, verkligen värdelösa "jamen sandra då är du klar här hejdå" utan det är mer för att mamma, pappa och syster vet hur jag mår. Det känns så jävla skönt, fast just nu ikväll känner jag att allting är meningslöst, vill bara ligga ner och gråta mig till sömns. Känner att nu tar allting stopp igen, har för mycket tankar inom mig nu "kastrullen kokar över"

nej nu blev det jätte långt menmen shit samma, ärligt så vet jag inte alls varför jag mår som jag gör, jag fick inte fram något vettigt svar .. pusss